MissKenving

Går in i duschen 3 till omgångar för de var de enda sättet för mig att få ner dem i styrka. Men jag kunde heller inte sitta där inne hela tiden eftersom jag endast hade varmvattnet på magen o frös om resten av kroppen plus att arslet domnade bort av o sitta på en jäkla plastpall.Andra omgången när jag satt i duschen så gick fler bitar av slemproppen. Nu visste jag att det var de, de va så tydligt. Äntligen tänkte jag, men fortfarande så väntade jag på att vattnet skulle gå…

Klockan är nu kring 18-19 på kvällen. Jag brister ut i gråt. Jag är så fruktansvärt trött. Varje värk som kommer så känns de som att ryggen ska gå av, som att mitt bäcken ska gå mitt itu, som att nån sparkat en hårt som sjutton mellan benen. Alltså smärtan är helt sjuk, tänk er mensvärk gånger 1000. Nej knappt det, det här var hemskt.

Ska de verkligen vara såhär? O de värsta av allt som jag hört alla säga; de kommer bli värre.

Klockan är nu kring 20.00 skulle jag tippa på och Sverigematchen ska börja snart. Jag ber Richard ringa igen innan jag hoppar från balkongen för jag orkade inte smärtan mera. Han säger till mig, okej vi klockar dem nu så vi har lite mer att gå på o så ringer vi sen. Okej sa jag. Jag klockar dem, fortfarande 5-7 min, ber Richard ringa varpå han säger, vi ringer i halvlek okej? Fyfan det är 25 min kvar. Ska jag sitta o lida här i 25 min innan du ska ringa…??! Tillslut säger jag okej, orkade inte käfta emot.

Nu är de halvlek o ber han ringa. Han säger, ska vi inte vänta med nästa halvlek också? Då blev jag skit förbannad o sa nej nu ringer du, jag orkar verkligen inte mera. Klockan är då 20.21. Förlossningen säger då att vi ska komma upp trots att värkarna fortfarande e med 5-7 min mellanrum.

Richard ringer sin mamma som kommer och skjutsar upp oss. Bilresan som egengligen tog 10 min kändes som 1 timme. Värkarna gjorde så mycket ondare när bilen rullande.

Richard säger till mig, va beredd på att det kanske inte har hänt något nu, utan att vi kanske får åka hem igen…….

Vi får komma in på kontroll på en gång, klockan är då 22.00, ber Richsrd sätta sig bredvid mig så jag kan hålla hans hand då jag glömde tennisbollen hemma. Klämde så hårt att han trodde jag skulle bryta av den. Barnmorskan märker att jag inte får till andningen o hjälper mig. Tack gode gud va mycket lättare det blev när jag andades igenom värkarna. Både barnmorskan och Richard satt och andades med mig o hjälpte mig.

Blodtryck togs och sen bad hon mig lägga mig ner. Nej nej nej nej, de ville jag inte, värkarna gjorde sååååå mycket ondare när jag låg ner. Men jag var tvungen eftersom dem skulle mäta bebisens hjärtljud o mina värkar. Där ligger jag ytterligare 20 min o lider, men nu fick jag åtminstonde till andningen.

Barnmorskan vi hade på morgonen kommer in och jag blir så glad när hon säger; nämen jag sa ju att vi skulle ses ikväll!! Hon var verkligen så snäll och sjukt taggad på att föda barn, haha!

Hon kollar om något hänt där nere, o säger ” men gud va du har varit duktig. Tappen är utplånad o du är öppen 5 cm”. Jag brister ut i gråt av glädje för att all smärta jag genomlidit har gett resultat.

Hon förklarar för mig att värkarna gör så pass ont på mig för att vattnet inte har gått så hon vill väldigt gärna ta hål på hinnorna. Jag säger till henne att innan något görs så vill jag ha EDA. För det första för att det gör fruktansvärt ont i ryggen och i min gamla skada och sen för att jag vet att tar hon hål på hinnorna så kan de gå så snabbt att jag kanske inte hinner få EDAn.

Vi blir inskrivna 22.35 och får på en gång ett eget rum. TUR, vi kom in då för sen tog alla rummen slut. Alla andra som kom in blev hemskickade eller skickade till andra sjukhus…….

Den här bilden skickade vi runt till alla, att nu är det dags 😀