Många har frågat mig om jag ska skriva en förlossningsberättelse och det ska jag. Jag vill bara ha min journal ifrån förlossningen först ifall att det är något jag glömt. Tex med tider osv 🙂
Nu har de gått lite mer än en vecka sen lilla Aldora föddes. Verkligen det bästa som hänt mig.
Den här första veckan har varit väldigt upp och ner. Vi stannade kvar på BB en natt för att jag ville ha hjälp med amningen och sen ville dom kolla så jag kunde kissa ordentligt. Den natten sov jag ingenting. Bara tittade på henne, kontrollerade så hon andades. Jag var heller inte trött utan helt pumpad med adrenalin från förlossningen. Jag hade lätt kunnat ut o springa ett maratonlopp kändes det som.
Amningen kändes okej när vi åkte därifrån men långt ifrån säker. Hem kommer vi och det är såååå skönt. Att bara få ligga i sin egna säng va dunder.
Första natten hemma sov jag inte heller nånting. 4 nätter utan sömn och då är förlossningen inräknad. Jag kände mig fortfarande inte trött. Jag tvättade o städade, medan Aldora sov.
Amningen började krångla mer o mer, jag tyckte inte att hon fick tillräckligt bra grepp, hon gled runt på bröstvårtan, sög inte speciellt länge o sen känslan av oro att – kommer det ens något? Får hon i sig tillräckligt.
De ekade i mitt huvud, ”hon ska ammas 8-10 ggr per dygn minst 10 min långa”.
Aldora ammade kanske 2-3 min till 20 min åt gången, de var en gång jag fick till en timme, men de va just bara den gången.
Brösten började bli allt hårdare och de började göra så sjukt ont och även i bröstvårtan, blåsor uppstod.
De gjorde så ont att jag nästan inte ville amma längre. Jag bara satt i soffan och grät, kände mig helt vördelös o otillräcklig som inte kan ge mitt barn mat.
BB påväg kom hem till oss o visade mig lite amningsställningar, det kändes lite bättre då men långt ifrån bra. Jag frågade henne om amningsnapp men hon var verkligen emot det.
Ännu en dag o natt gick o jag ville nästan ge upp amningen. Grät och grät, Richard trösta mig, peppade mig, satt bredvid mig när jag ammade och sa att jag gör ett super bra jobb. Men för mig kändes de verkligen inte så.
BB ringde mig dagen efter och frågade hur allt går. Jag berättade om amningen och då tycker hon att jag skulle testa amningsnapp.
Tack gode gud säger jag bara! Det är bokstavligen min räddning!!!
Aldora tar superfint tag nu, de gör inte ont och jag kan njuta av att amma henne. Barnmorskan sa att jag skulle försöka vänja av mig den sen men OM det inte skulle gå så var de inga problem att jag fortsatte med den.
Jag provade faktist häromdagen att amma utan nappen men de gick käpp rätt åt helvete.
Kanske jag försöker igen men går de inte så gör de inte det. Jag tänker inte pressa mig själv och må dåligt igen som jag gjorde dem där första dagarna.
Hur var de annars dessa dagar. Vi tänkte att hon får sova emellan oss i sitt babynest. Jag har inte hjärta att lägga henne i babykorgen om jag ska vara helt ärlig. Den inställningen hade jag som gravid, för det är vad som rekommenderas, att dom sover i egen säng. Men jag klarar inte det just nu. Hon har legat i min mage i 9 månader och helt plötsligt ska jag lägga ifrån mig henne.
O även här var de lite struligt i början. Hon totalvägrade nestet, de enda som dög var att somna in hos mig eller på Richsrds bröst. Ibland kunde vi lägga över henne i nestet när hon somnat in men när hon vakna sen så ville hon vara hud mot hud.
Vi va jätte noga med det dem första dagarna. Så fort jag inte amma henne o hon somna, så tog richard henne på hans bröst så hon fick sova hos honom.
Sen kom återbesöket på BB. Jag var såååå nervös med tanke på att amningen strulat så mycket så tänkte jag, att nu har hon gått ner för mkt. Nu frågsr dom väl mig vad sjutton jag gjort med mitt barn. Varför jag inte ger henne mat… Massa konstiga tankar snurrade runt i mitt huvud.
På läkarbesöket så fick vi veta att vi har en frisk liten flicka och som då bara gått ner 35gram. VILKEN LÄTTNAD!
Alltså jösses vilken sten som släppte från mitt bröst. Jag ville typ börja gråta för jag blev så glad. Ett kvitto på att jag verkligen kämpat med amningen.
Hur som helst, för varje dag som gått nu så har de bara gått bättre o bättre med nestet. Igår var första gången hon somnade själv emellan oss efter att jag ammat henne. Annars så har jag ammat henne o sen flyttat över henne till nestet.
Sen går de ju inte att klaga på hennes sovrutiner direkt. Dem är väldigt lika som det var i magen. Med andra ord så får vi sova hela nätter. *peppar peppar* Jag har dock behövt väcka henne för blöjbyten o amning bara för att brösten höll på o explodera typ o jag vill inte att hon ligger förlänge med en bajsblöja o blir röd i rumpan utan då går jag hellre upp och byter.
Japp, så så har den här första veckan sett ut. Mycket känslor, allt från att känna glädje, lycka till att känna sig helt värdelös o otillräcklig. Nästan så jag tyckt synd om henne att hon ska behöva leva med mig.
Ja ni anar inte hur mkt konstiga tankar som dyker upp i huvudet på en och det är inget man kan skaka av sig heller direkt.
Men oftast så är första veckan väldigt jobbig, för de blir ju samtidigt en omställning i sitt liv. Man har nu helt plötsligt ansvar för ett annat liv, precis när man gått igenom en förlossning där man känner sig helt överkörd efteråt. Vet inte riktigt hur naturen tänkte där, men vilken tur att dom gjorde oss kvinnor till superwomens med lejonkrafter för annars fattar jag inte alls hur man skulle klara detta.
Nu blire frulle medan lilldamen sover.
Hej! Grattis till tösen! Hon är helt bedårande. 🙂 Jag måste bara få skriva en del saker till dig som poppar upp i mitt huvud när jag läste detta inlägget.
Snälla, snälla..släpp det här med ”vad andra tycker och rekommenderar”! Det ger så otroligt mycket stress som inte behövs. Det som behövs för det lilla livet är närhet, mat, blöjbyte, sömn och så går det i cirkel. Gillar hon att sova på pappas bröst? Fine! Gillar hon inte nestet? Fine! Vill du samsova? Fine! Förstår du vad jag menar? Det här med vad BB och BVC säger alla gånger behöver du ta med en nya salt. Ser du dig om på nätet så säger alla olika och man blir inte klok. Därför ska du/ni göra det som känns bäst för ER familj. Vare sig barnet äter med amningsnapp, sover i sin spjälsäng eller inte, osv. Det som ger er ett fungerade familjeliv är det som är rätt. Jag födde mitt första barn 6 månader sedan och mådde så dåligt i början för jag kände precis som du och med facit i hand så är det enbart för att man lyssnade på andras rekommendationer. Men varje barn är unikt och det finns ingen standardmall, vilket är en stor anledning till att inte lyssna särskilt mycket på BVC/BB. Sålänge barnet inte tar skada så ska man prova det som känns bra. T.ex. det med amningsnapp – din instinkt sa att du ville testa det men gjorde inte det p.g.a. att de på BB sa att du inte borde. Det var amningsnapp som räddade mig också. Jag satt på golvet och grät av stenhårda bröst och vet precis hur du känner dig.
De utvecklas och med det andra vanor också. Min tös sov på pappans bröst första månaden varje kväll för det var det som fungerade för oss, så att hon fick sova och jag fick 3 h sömn i sträck (hon sov inte lika bra annars) för att jag skulle orka med täta amningar resten av natten. Sen rätt som det var så vägrade hon sova på honom utan hon ville ligga ner. 😉
Som sagt, gå efter din instikt för du VET vad ditt barn behöver. Det är jag övertygad om! Du gör ett fantastiskt jobb och kommer göra ett fantastiskt jobb! Och grattis förresten till att hon sover hela natten – låter ljuvligt!
Kram från en mamma med en 6 månaders som inte sover hela nätter! 😉